A combination of shit and shite with a teutonic twist
Oper(S)onligt.
Att vara opersonlig i sociala medier är not my cup of tea. Eller som vi säger i Jönköping. Dä där ä inte min kopp mä te! Vissa säger så. Inte alla.
Mona Sahlins twittrande är inget jag bryr mig särskilt mycket om. Och det är hennes eget fel. Flera makthavare (med väldigt blandad framgång) använder Twitter och Facebook för att påverka. Till viss del lyckas de med att just påverka men det får motsatt effekt. Det många politiker inte tycks förstå är att den personliga prägeln måste finnas i sociala medier. Göran Hägglund har fattat det. Jag måste då tillägga att jag inte sympatiserar med Hägglund och hans parti. Detsamma gäller för Sahlin och hennes parti. Sahlin gör däremot gör två fundamentala fel när det gäller att nå ut. Och nu pratar jag om att nå ut till sådana som mig.
1. Hon verkar inte twittra själv. Till hennes försvar är det en del tweets som är underskrivna med hennes namn men det är inte särskilt vanligt. Hennes aktiviteter på Twitter är i tredje person. Det kan inte vara rimligt att jag är den enda som har noterat detta. I nio fall av tio ser det ut som nedan. Personligt in på skinnet? Ja, i så fall lika personligt som ett ömsat ormskinn.
2. Varför kopplar man Facebook till Twitter? Förklara gärna det för mig. Enligt Sahlin så ska hon bara koncentrera sig på en sak i taget gällande dessa två. Det är en helt annan sak om man använder Facebook Connect. Och det är en helt annan sak om man kopplar sitt Foursquare, Runmeter etc etc etc till Facebook eller Twitter. Att koppla samman Facebook och Twitter är en varningsklocka eftersom de i min mening har två helt olika syften. Jag har en helt annan strategi på Facebook jämfört med Twitter. Pratar jag med mamma på telefon låter jag på ett visst sätt. Pratar jag med polarna låter jag på ett annat. Öl är gott. Vin är gott. Men gör inte en grogg av det. Då får man bara ont i huvudet och det blir väldigt svårt att lyssna.
Oper(S)onligt.
Att vara opersonlig i sociala medier är not my cup of tea. Eller som vi säger i Jönköping. Dä där ä inte min kopp mä te! Vissa säger så. Inte alla.
Mona Sahlins twittrande är inget jag bryr mig särskilt mycket om. Och det är hennes eget fel. Flera makthavare (med väldigt blandad framgång) använder Twitter och Facebook för att påverka. Till viss del lyckas de med att just påverka men det får motsatt effekt. Det många politiker inte tycks förstå är att den personliga prägeln måste finnas i sociala medier. Göran Hägglund har fattat det. Jag måste då tillägga att jag inte sympatiserar med Hägglund och hans parti. Detsamma gäller för Sahlin och hennes parti. Sahlin gör däremot gör två fundamentala fel när det gäller att nå ut. Och nu pratar jag om att nå ut till sådana som mig.
1. Hon verkar inte twittra själv. Till hennes försvar är det en del tweets som är underskrivna med hennes namn men det är inte särskilt vanligt. Hennes aktiviteter på Twitter är i tredje person. Det kan inte vara rimligt att jag är den enda som har noterat detta. I nio fall av tio ser det ut som nedan. Personligt in på skinnet? Ja, i så fall lika personligt som ett ömsat ormskinn.
2. Varför kopplar man Facebook till Twitter? Förklara gärna det för mig. Enligt Sahlin så ska hon bara koncentrera sig på en sak i taget gällande dessa två. Det är en helt annan sak om man använder Facebook Connect. Och det är en helt annan sak om man kopplar sitt Foursquare, Runmeter etc etc etc till Facebook eller Twitter. Att koppla samman Facebook och Twitter är en varningsklocka eftersom de i min mening har två helt olika syften. Jag har en helt annan strategi på Facebook jämfört med Twitter. Pratar jag med mamma på telefon låter jag på ett visst sätt. Pratar jag med polarna låter jag på ett annat. Öl är gott. Vin är gott. Men gör inte en grogg av det. Då får man bara ont i huvudet och det blir väldigt svårt att lyssna.